Hagge

När jag var liten var jag vettskrämd för mörkret. Inte förens jag var nio år som jag vågade sova själv. Var alltid rädd för att så fort jag skulle vända ryggen till så skulle en snubbe hoppa fram och hugga mig med en kniv. I början när jag sov själv så kunde det ta flera timmar innan jag somna för jag låg och skaka. Men jag höll tyst för jag ville vara en stor och duktig pojke.
Nu har jag inga problem med det där, tack och lov. Fast igår när jag hem från Swampen så blev jag lite orolig. Klockan är halv ett på natten och jag går det där, själv, bäcksvart. Så kommer en ambulans farande förbi mig och jag tänker " Shit någon som blivit misshandlad" för att sedan tänka " Gärningsmannen kanske har hunnit hit bort nu ". Fram med mobilen för att ringa någon att prata med bara för att få tankarna på annat. Mobilen där efter en signal. Jag börjar gå snabbt för att förkorta promenaden.
Såklart kommer jag hem säkert, det gör man alltid. Fast jag var lite rädd där ett tag. Likadant som när jag var nio år gammal.